Eftersom att detta är en blogg som ingen antagligen läser samt en blogg där jag vädrar mina tankar och funderingar kring barn så har jag valt att skriva detta.

I tisdags fick jag äntligen ett plus på Stickan, BIM -1, imorgon går jag in i vecka 6.

Jag vågar inte ge efter för glädje, längtan eller förväntan.

Jag är så ruskigt rädd för ett missfall.

Tillsammans med den rädslan kommer även rädsla kring hur allt ska bli.

Hur kommer jag att vara som mamma? Kommer jag klara av att vara mamma?

Hur blir min och Kims relation? Hur kommer det gå ned ekonomin?

Jag är så rädd för att jag antagligen inte kommer ha något att falla tillbaka på, jobbmässigt. 

Jag försöker att inte tänka för mycket på det, på något. Men det är svårt.

Idag ska jag hem till min kusin efter jobbet och förhoppningsvis åka hem som en lugnare och gladare människa.

Tänk att något man längtar så efter kan kännas så tungt...