Jag har alltid sett det som en självklarhet att jag ska amma om jag kan. Jag har alltid tyckt att det är viktigt att amma om man kan och lite smått klankat ner på folk som bytt till ersättning trots att dom kunnat amma och trots svårigheter så har jag haft åsikten att folk gett upp för lätt. 

Redan dag två på bb fick jag helt ändra min uppfattning om det hela. 

Det var ju inte bara att stoppa on bröstet i munnen och så funkade det.

Både jag och Wilma hade der tufft i början då hon inte riktigt ville greppa ordentligt trots att mina bröst vårtor var "bra" så att säga.

Ibland gick det och ibland inte. För det mesta inte...

Redan då var jag beredd att ge upp amningen. Jag mådde jätte dålig och kände mig värdelös för att jag inte kunde mata mitt barn.

Der var psykiskt påfrestande, mer än jag någonsin kunnat ana.

Sista natten på bb fick vi tillsist en amningsnapp. Helt plötsligt funkade det och allt kändes bra. 

Sedan kom vi hem och mjölken började rinna till ordentligt.

Mina bröst var sprängfyllda och stenhårda mest hela tiden.

Jag ammade och ammade, pumpade och pumpade.

Det var mjölk över allt och jag märkte att efter varje amning så låg Wilma i en pöl av mjölk.

Först trodde jag att amningsnappen läckte men der visade sig att hon spottade ut hälften.

Då blev der jobbigt igen.

Tänk om hon inte får i sig der hon behöver? Tänkt om hon inte blir mätt?

Usch! Känslan av att inte ha kontroll och inte veta var fruktansvärd. Allt kladd och alla mjölk pölar gjorde mig stressad.

Trots att det var hur mysigt som helst när vi väl låg där så fick jag ångest varje gång det var dags för matning.

Känner hon av min stress och mitt obehag? Kommer hon då förknippa amningen med något negativt och då inte vilja ha mitt bröst?

Stressen blev bara värre och jag bara grät hela tiden för att jag kände mig så hemsk.

Kim tyckte att det var viktigt att jag ammade. Alla andra sa tröstande att det blir bättre snart men poängterade samtidigt hur jag måste fortsätta försöka. Men jag vill ju inte, jag orkar inte...

Tänk om jag försöker och försöker och mår sämre och sämre. Tänk om alla mina känslor påverkar Wilma och när "alla andra" tycker att det är okej att ge upp så är skadan redan skedd!?

Då sitter vi där jag och Wilma, deprimerade och med en dysfunktionell relation som blivit skadad i grunden. 

En grund som inte går att lägga på nytt.

Detta var alltså knappt en vecka efter förlossningen, bara några dagar, och jag  var på bristnings gränsen, jag hade nått min brytpunkt och kunde lika gärna lägga mig framför ett tåg. Nej jag överdriver inte! Just där och då kändes det så.

Sedan så kom BVC sköterskan på hembesök och Wilma vägdes och mättes. Hon hade gått upp som hon skulle och lite till. 

En sten lättade från mitt bröst. Hon får i sig ordentligt med mat i alla fall.

BVC sköterskan sa även att jag antagligen har en överproduktion av mjölk men att det snart skulle stabiliseras, jag kanske till och med skulle passa på att frysa in när det är så gott om mjölk! 

Helt plötsligt kände jag mig redo för att nya tag, för att försöka liiiite till för att få det att fungera.

Idag blev Wilma två veckor gammal och jag skulle vilja säga att det fungerar.

Brösten är inte sprängfyllda och mjölken varken läcker eller sprutar hej vilt.

Wilma verkar mätt och belåten och imorgon så får vi se om hon gått upp som hon ska :)

Det jag vill komma fram till med det här inlägget är att det är då jäkligt lätt som icke förälder eller som förälder med fungerande amning och säga att der blir bättre och trycka på hur viktigt der är med att amma sitt barn.

Har man själv inte stått där då inget vill fungera och man känt sig som den mest värdelöse och misslyckade kvinnan på jorden så vet man inte. 

Att suga det löser sig eller allt blir bättre ger inte den mista tröst när allt känns hopplöst.

Jag ska aldrig ALDRIG igen yttra mig om andras beslut om amning eller ersättning då det först och främst är upp till var och en OCH alla har sina orsaker till varför dom gör de val dom gör. Och dessa orsaker rör inte någon annan än personen i fråga.

Tack och hej, det var allt för mig! :)