I natt har jag knappt sovit något. 

Jag har vaknat flera gånger och inte lyckats komma till ro.

Jag misstänker att det var pga oro kring dagens återbesök hos MVC. Dick inte kring besöket i sig utan pga att det skulle bli första gången jag åker själv med Wilma och att jag hade en tid att passa. Sedan så skulle jag ha Cooper med mig också då han skulle få umgås lite med sin fd doggy Walker Maj och hennes hund.

Resan dit gick smärtfritt ända tills jag fick köra varv efter varv för att leta parkeringsplats.

Efter 10 minuter fick Wilma nog och exploderade så jag fick stanna bilen helt åt helvete från MVC och ta ut henne och trösta.

Slängde en blick på klockan och då var det 5 minuter kvart tills jag skulle vara där.

Maj ringde och sa att hon lyckats hitta en plats som hon nu stod och vaktade.

Slängde in Wilma i bilen igen och explosionen fortsatte.

När jag väl lyckats parkera och tröstat lillan upptäckte jag att hon bajsar BIG TIME och hela byxan var blöt.

Det var antagligen därför hon blev så arg av att sitta i babyskyddet.

Nu var klockan redan 11 och jag fick skynda mig upp och i ren desperation byta blöja. Det hade läckt över påse byxa och body.

Då kom bästa smäll... 

Självklart hade jag av någon dum jäkla anledning packat ut ombytet med kläder som alltid ligger i skötväskan.

Suck... Det var bara till att gilla läget och ursäkta över att man hade en bajs fläckig bebis.

Wilma sov en liten stund under besöker och var snäll och glad när mamma fick göra en gynundersökning.

När vi var klara mötte vi upp Maj och Cooper och packade in oss i bilen.

Jag hade hoppats att jag skulle hinna hem innan matning men nix!

3 minuter av skrik i bilen och jag fick svänga in i centrum och parkera för att amma i bilen.

Med en skrikande bebis i knät försökte jag få fram bröstet under alla kläder. Och när jag väl lyckats med det och skulle lyfta upp henne lyckades jag drämma hennes huvud i taket...

Fy fan säger jag bara! Har nog aldrig känt mig så otillräcklig och ynklig som i just det ögonblicket.

Stackars unge... Som har hem sådan mamma :(

Visserligen tror jag inte ens att hon själv märkte av den lilla dunsen men ändå.

Vi lyckades i alla fall komma NÄSTAN hela vägen hem innan värsta explosion tog vid.

Ut med Wilma, ut med Cooper. 

Få med sig skötväska, handväska och koppel.

Fumla med nycklar till bil och hus medans Wilmas hysteriska skrik ekade i öronen. 

Väl i soffan med en snuttande bebis på bröstet kom tröttheten.

Vi förflyttade oss till sängen och somnade efter en kvart.

Nu har jag fått sova någon timme och även lyckats få immig lite mat. Att jag själv skulle få någon frukost i morse hade jag helt glömt av, så länge Cooper fick sitt och Wilma var mätt och fått sina droppar så skulle vi alla nig överleva.

Wilma sover ännu och jag sitter med dundrande huvudvärk och tar en cigg.

Lär dröja ett tag innan jag ger mig ut på vägen med bebis igen...