Igår var vi på en extra viktkoll på BVC då Wilma börjat plana i vikt. Enligt BVC var det vanligt i den åldern och inget att oroa sig för men försäkerhetsskull fick vi komma in nu, två veckor efter senasre kollen.

Jag var inte det minst orolig då jag tyckt att Wilma fårt lite korvigare armar och ben samt en gosig dubbelhaka.

Men när Wilma låg på vågen slog mitt hjärta ett extra slag när jag såg siffrorna.

Istället för att öka i vikt hade hon nu, två veckor senare gårt ner ca 50g.

Wilma har på sista tiden bajsat med några dagars mellanrum och senast vi var där hade hon inte bajsat på 3 dagar och igår bajsade hon precis innan efter 3 dagars uppehåll. Och visst kan man diffa 50g hit eller dit nen det ändrar inte det faktum att hon borde lagt på sig under två veckor.

Det blev en jäkla utfrågning men inga svar förklarade varför hon tappat i vikt.

Det blev tal om intensivt ammning för att öka mjölkproduktionen med amning på båda brösten varannan timme 8ch en ny tid hos BVC om en vecka.

Jag känner skam, ångest och skuld. Vad har jag gjort för fel?

Wilma är pigg och glad. Lika sprallig som vanligt. Men något har gått fel och det är jag som mamma som ska se till att hon får i sig mat...

Jag mår illa bara jag tänker på det.

Kim har gnällt om amningen från start och anklagat mig för att hon äter för sällan och för korta stunder trots att han inte har en aning om vad som försigår på dagarna.

Ska tvinga henne att äta? Hon får mat när hon är hungrig, ibland innan och när hon är ledsen.

Jag väntade med att berätta om viktnedgången tills han kommit hem från jobbet då jag visste att det skulle bli en diskussion. 

Jag älslar kim av hela mitt hjärta men faktum är att han är väldigt bra på att trycka ner mig de gånger jag behöver stöd och sparka på mig de gånger jag redan ligger ner.

Efter att ha sagt att jag inte vill ha några råd från honom eftersom att han inte vet något om hur amningen är så får jag som svar;

Jag vet inte riktigt om jag blev arg eller ledsen. Jag kände mig mest tom.

Illamående och tom.

För honom är det en självklarhet att det är mitt fel. Han påstår att det inte alls är det han säger eller menar.

Men hur ska man annars tolka det?

Tydligen kommer jag bara med utsäkter.

Ursäkter? För mig är det förslag på förklaringar så att jag själv ska förstå vad felet är.

Om någon nu kommer med ursäkter så måste denne ändå blivit anklagad för något!?

Jag vet inte vad han vill att jag ska göra, jag kan ju inte tvinga henne att äta, hålla fast henne...

Jag känner mig så jäkla värdelös och misslyckad som det är.

Räcker det inte med att jag skuldbelägger mig själv? Jag orkar inte...

Jag är så glad att jag har min pappa, världens bästa pappa, som stöttar mig i alla mina motgångar, tar ner mig på jorden när jag spelar över och sätter mig på plats när der behövs.

Min fina pappa som alltid lyssnar.

Han kanske inte alltid förstår men han försöker.

Jag är så glad att Wilma har honom som morfar och kan bara hoppas att hon kan ha en lika fantastisk relation till mig som jag har till min pappa!