All rädsla kring missfall är som bortblåst. Istället plågas jag av tankar kring hur jag kommer bli som mamma, vilka förändringar som mitt liv kommer möta.

Sedan har har jag en knäpp tanke, kanske låter hemskt men tänk om jag inte alls trivs med att vara mamma. Tänk om jag vantrivs. 

Jag tvivlat inte en sekund på att jag kommer älska mitt barn som jag länge längtat efter och drömt om, men tänk om jag blir bitter på mitt liv!?

Är det normalt med sådana tankar eller är jag helt knäpp?