Efter lite googlande så kan vi nu konstatera att den skl slemproppen nu är väck! Om inte hela så i alla fall större delar av den ;)

Mitt uppe i den härliga känslan av att det nog snart är dags slog sig rädslan fram igen.

Fan... Jag är verkligen livrädd!

Försöker tänka att vi har bra vård i Sverige och min kropp är gjord för att föda barn, den vet precis vad den ska göra. Det ända jag behöver göra är att lita på min kropp och ta mig igenom smärtan. Höhö smärtan!? Ja, det var ju den då va...

Så kommer tankarna kring smärtan.

När det väl börjar göra ont så kommer det göra ondare. Sen kommer det bara göra ondare och ondare tills jag har så ont att jag inte ens kan föreställa mig en sådan smärta.

Inte nog med att smärtan skrämmer mig så är jag ju lite av ett kontrollfreak, så tanken på att inte veta vad som väntar mig och inte ens kunna föreställa mig vad som väntar är outhärdlig och skrämmande i sig.

Nej, usch..!

Jag vet ju innerst inne att allt kommer gå bra och att jag kommer att ta mig igenom det hela. Eller ja... Jag ska i alla fall fortsätta intala mig själv det ;)