Efter att ha stressat in till Alingsås för att släppa av Emelie vid tåget och fått handlat lite så ligger både jag och Cooper utslagna i sängen och väntar på att tvätten ska bli klar.

Ligger och känner hur vårt hjärta vänder och vrider på sig där inne i magen.

Hon har bökat runt mer än vanligt i helgen, antar att det beror på att det blivit så trångt så nu kännas varenda rörelse.

Trots allt detta, trots ett rum fyllt av bebis grejer och trots vagnen i garaget så kan jag inte riktigt förstå att jag ska bli mamma. Vi ska bli föräldrar och om ynka 46 dagar beräknas det bo en lite människa här hos oss.

Det är så overkligt.

Det kanske är så att man inte riktigt kan förstå förrens hon är här på riktigt, på utsidan, i verkligheten.