Det här med preventivmedel...
Inget preventiv medel är ju 100 % säkert.
Själv använder jag mig utav en p-stav sedan 30/6-11 och har tyckt att den funkat super bra.
Hela förra året fick jag min mens varannan månad och jag har googlat lite
och vad jag har förstått så är det vanligaste att då som mensen kommer de tre första månaderna
är så som mensen kommer fotsätta(i flesta fall)
Nu till det som oroar mig... I slutet av december fick jag min mens som knappt bestod av en riktig blödning.
Den varade i knapppt tre dagar och var inte direkt mycket till blödning
jag använde varken tampong eller binda då det enbart var utspett blod som resulterade till en fläck i trosan knappt lika stor som en fem krona. Jag tänkte inte mycket mer på det.
Jag har inte haft min mens sedan dess.
För en vecka sedan hade jag utspett blod på pappret när jag torkade mig
och efter en dag hade jag en super liten fläck av utspätt blod samt torkat utspett blod i trosan. sedan inget. Iförrgår och igår hade jag en brunaktig flytning i trosan.
Samt extreeemt utspett blod när jag torkade mig vid ett tillfälle.
I dag när jag vaknade så vart det också utspett blod när jag torkade mig och nu, INGET.
Under hela början av året så har jag fått symptom efter symptom; Extrem trötthet, huvudverk,
yrsel(vid två tillfällen har det bara svartanat för ögonen), Illamående(har spytt en gång),
Gasig i magen, känslig mot lukter(saker som jag tidigare tyckt om får det att vända sig i magen på mig).
Vill även få för mig att vårtgården blivit mörkare i en lite brunare ton och även väldigt lätt öm i brösten.
Har även fått en massa finnar, brukar vanligtvis få en någon gång bara men nu... nu får jag hela tiden och massor tillsammans med återkommande mensvärksliknande kramper. Även helt galna humörsvängningar, ådriga bröst och ett jäkla kissande har jag lyckats drabbas av!
Jag googlade på en massa biverkningar som man kan få av p-stav
och frågan jag ställer mig själv är; kan jag verkligen vara en av dom stackars människorna som får praktiskt taget ALLA biverkningar som man möjligen kan få av P-stav?
och om det nu är så, varför skulle dom då sätta igång ett halvår efter isättning?
Är jag helknäpp som ens går och nojar över en graviditet fast än jag har P-stav?
Abort
Hur känner ni för abort? Jag kan nog vaktiskt säga att jag är FÖR abort.
Självklart ska det inte användas som någon form av preventivmedel, och frågan om det verkligen är moraliskt rätt att vi människor har makten att bara avsluta ett liv dyker ständigt upp!
Här spelar omstädigheterna en stor roll i mina åsikter. Kan man kanske vara både FÖR och EMOT?
Om man är man en 13-åring med inga som helat förutsättningar eller mognad
så tycker jag att det är en självklarhet (om man vill) att se abort som ett alternativ.
Men om man som 25 år inte kunnat ta ansvar för sina handlingar och skydda sig
och blir gravid och sedan känner att; nej jag är nog inte riktigt hundra på det här med att ha barn just nu
då känner jag nästan TOUGH LUCK!
Självklart ska barnet ha högsta preoritering. Barnet ska ha rätt till bästa möjliga förutsättningarna
men känner man att man verkligen inte är redo och kanske inte kan erbjuda barnet det som den förtjänar
eller om man blivit gravid trots preventivmedel, inget är ju 100% säkert, då kan jag tycka att det är okej.
Sedan så kommer ju det här med att det faktiskt är ett liv vi pratar om.
Så fort hjärtat slår så är det för mig ett liv där inne!
Och då handlar det mer om man kan leva med att ha det på sitt samvete; ta bort ett liv, välja bort sitt blivande barn.
Är jag hemsk när jag tänker så? Troligen gör man det nog bara svårare för sig själv genom att tänka så...
Men det kanske är värt att leva med det, att man valt bort sitt barn
enbart för att man just i stunden, tiden i sitt liv, inte kunnat ge sitt barn det som den behöver.
Tryggheten med ett hem, två föräldrar i ett stabild förhållande, ekonomiskt oberonde.
För visst ska väl inte ett barn behöva växa upp i ett hem där föräldrarna bara härdar ut för barnets skull
eller ständigt får tänka på vart varenda krona går.
Vissenligen kan det säkert gå bra att leva tex på Soc, existens minimum
men det handlar ju också om hur man är som individ när det kommer till ekonomi och prioriteringar.
Vad tycker ni är ett bra själ till abort? Eller är det okej i alla lägen?
Är det verkligen okej att ta bort ett liv för att man själv är oansvarig?
Det allra viktigaste...
Vad är det viktigaste att tänka på innan man sätter ett barn till världen?
Alla har sin egen syn och uppfattning kring vad som är viktigt.
För mig är det allra viktigaste en bostad, fast inkomst och ett stabilt förhållande.
Första gången jag blev gravid blev jag så otroligt glad.
Det var min högsta önskan att få ett barn och nu var jag så himla nära.
Jag hade bara varit tillsammans med min pohkvänn i knappt ett halvår
men jag var kär och allt kändes perfekt.
Vi båda bodde hemma hos föräldrarna och ingen av oss hade ett jobb.
Lösningen; ALLT LÖSER SIG!
Men gör det verkligen det? Visst kan allt lösa sig men kanske inte på det sättet men tänkt sig.
Vi visste inte hur det var att leva tillsammans, och ännu mindre hur det var att leva med ett barn.
Jag har en vännina som blev gravid och valde att behålla barnet.
Hon flyttade upp till sin mamma i Norrland och pappan kom sedan efter.
Lilla Ebba kom till världen knappt två månader efter att min vännina fyllt 18
Hennes lösning på det hela var också; DET LÖSER SIG!
När jag åkte upp för att hälsa på dom några månader senare kom sanningen som en stor käftsmäll
Visst kan det lösa sig, men om risken finns för att man ska leva såhär så är det inte värt det!
Jag vill inte att mitt barn ska växa upp i en liten lägenhet med outbildade föräldrar som är beroende av SOC
Som knappt har råd med det nödvändigaste och måste låna pengar i slutet av månaden för att ha råd till mat.
Nej! Det är inte det liv jag vill ge mitt barn, det är inte den starten jag vill ha i mitt eget liv.
Och att pappan till min vänninas barn var en oansvarig latmask
som bara var pappa när det passade honom, vilket var sällan, gjorde inte saken bättre.
Jag bokade en til för abort men fick missfall två dagar innan jag skulle genomföra det hela
Självklart blev jag jätte ledsen men var ändå glad att jag slapp vara den som valde bort mitt barn.
Efter att ha sett hur min vännina har det
så kände jag att det på ett sett var bra att det blev som det blev
Jag var helt enkelt inte redo att bli mamma, jag var nog inte ens redo att bli vuxen.
Drömmer mig bort...
Nu sitter jag, som alltid den här tiden på året, och önskar att jag hade en liten bebis i magen...
Tänk så fantastiskt det hade varit!? trosa omkring på stan och kika på bebiskläder utan att känna sig dum
Spana efter den perfekta barnvagnen, inreda barnkammaren coh bara vara full av förväntan!
Men å andra sidan, tillbaks till verkligheten, så kunde rdet inte vart mer olägligt.
Jag spenderar fortfarande mina dagar åt pluggandet, fylld av stress inför studenten som närmar sig allt mer...
Jag bor ännu hemma och vet inte riktigt vad jag vill göra med mitt liv.
Det ända som jag vet helt säkert, det är att jag vill bli mamma
Det är det ända som varit säkert i mina drömmar sen jag var liten. Att bli mamma. Mitt kall i livet.
Känslan av att vara behövd och älskad
Nyfikenheten som lockar om att skapa en ny individ, att uppfostra, stödja och finnas för.
Jag vill ha ett barn. Jag vill ha flera barn. Jag vill bli mamma!
BABYMANI
Nu har detta lilla proekt legat på is ett tag och jag känner att det är dags att återuppta bloggen igen
Har förtillfället drabbats av min årliga BABYMANI så nu kör vi!
vem är jag?
Nu när ni har lästa denna enkla presentation av bloggen kanske ni undrar vem jag är!?
Jag heter Alexandra, är 19 år gammal och bor i Göteborg.
Jag är utbildad florist men för tillfället studerande på distans och ständigt arbetssökande.
Jag är sedan ett och ett halvt år tillbaks i ett förhållande med min underbara pojkvän Kim som är 5 år äldre än mig. Vi bor båda fortfarande hemma men planerar att flytta ihop inom en snar framtid.
Jag är en mycket kreativ person med skapandet i sig som största passion!
Som person är jag mycket känslosam och empatisk.
Det finns väldigt få saker/situationer som inte berör mig.
För mig betyder dom i min omgivning mer än allt annat, mer än mig själv.
Jag vill alltid hjälpa människor omkring mig, trots att vissa ibland utnyttjar och sviker
så har jag fortfarande hopp om att det finns något gott i alla!
Jag kan ibland vara väldigt krävande då jag är extremt envis och känner ett behov av nästan ständig kontroll.
Jag är också en mycket nyfiken tös med en massa funderingar och frågor kring det mesta här i livet.
Som en hel del andra här i världen har jag otroligt starka åsikter inom vissa områden och följer för det mesta strikt mina egna principer.
babycakes.blogg.se
Syftet med denna bloggen är att förbereda både mig själv och andra som fallit i babytankar.
Jag kommer skriva mycket om en del funderingar och tanker jag har kring graviditet och föräldraskap.
Samt en massa annat som kan vara kul att veta!
Jag hoppas också på mycket respons med en massa råd, gravid och förlossnings historier och ”att tänka på”
från er som redan satt en liten skrutt till världen.
Hoppas denna blogg blir till lika mycket hjälp för någon annan som jag tror att den kommer att bli för mig!
Kram Alexandra